Det började faktiskt med att jag följde med en kompis av ren artighet. Han behövde någon som kunde fylla ut laget på en träning, och jag tänkte att ”hur svårt kan det vara?”. Jag hade ingen klubba, ingen aning om reglerna och bar helt vanliga joggingskor som halkade som Bambi på is. Det var med andra ord upplagt för katastrof. Jag bara bad till gudarna att jag inte skulle paja mitt innebandyblad direkt.

Men det blev ingen katastrof. Det blev starten på något oväntat.

Redan efter fem minuter insåg jag att innebandy är den sortens sport som vägrar låta dig vara halvhjärtad. Antingen bestämmer den sig för att du ska springa tills du glömmer vad trötthet betyder – eller så gör den dig besatt av att lista ut hur man egentligen slår den där svepande passningen folk får att se så enkel ut.

Och jag föll rakt ner i det där besattheten.

Innebandyn som vardagsrum – fast med mer svett och mindre soffor

Det jag fastnade för var egentligen inte sporten i sig, utan stämningen. Hallen där vi tränade hade samma charm som en gammal gympasal: lysrör som blinkade ibland, coola innebandyklubbor, ett ventilationstrummande som lät som en gammal kaffebryggare och bänkar som knarrade varje gång någon satte sig. Ändå blev den platsen något av ett andrum.

Det är märkligt hur en sporthall kan kännas som ett vardagsrum när man varit där tillräckligt ofta. Man vet exakt var det är halt, var bollen brukar studsa lite konstigt och var domaren alltid står och ser sträng ut.

Och så finns det laget. Det där märkliga, brokiga gänget man aldrig hade träffat om det inte vore för en vit plastboll med hål i. Den typen av människor du kan skratta åt, med och ibland åt dig själv tillsammans med, utan att det blir konstigt.

Det är allt det ovärdiga som gör sporten värdig

Alla pratar alltid om mål, taktik och snygga dragningar. Men det är inte det som gör innebandyn min sport. Det är det ovärdiga.

Det är luftslaget när du tror du ska dundra in årets mål men istället slår hål i luften som om du försöker fånga en fluga. Det är passningen du försöker slå genom tre spelare ”för att det såg öppet ut”. Det är när du halkar i en svettfläck du själv bidragit till och försöker låtsas som att det var meningen.

Det är det där som får mig att känna mig mänsklig – och väldigt, väldigt levande.

Och mitt i allt detta: jublet när någon (vem som helst, det spelar ingen roll) får in bollen. Det är rått, spontant, nästan okontrollerat. Som om hela laget för en sekund förvandlas till en enda stor, högljudd organism.

Hur innebandyn blev mitt andrum

Det som kanske överraskat mig mest är hur mycket innebandyn gör för huvudet. När man springer efter bollen påminner hjärnan om ett wifi som plötsligt stängts av. Allt brus försvinner. Man tänker inte på jobbet, på deadlines, på sms man borde svarat på eller tvätten som väntar hemma. Man tänker bara på spelet, på nästa steg, nästa passning, nästa chans.

Det är en frizon. En plats där man får vara någon som inte alltid måste prestera perfekt, utan bara vara. Springa, skratta, svettas, göra bort sig, göra rätt, göra fel och göra allt däremellan.

Jag är kvar – av helt andra skäl än jag trodde

När jag gick på den där första träningen trodde jag att jag gjorde en tjänst åt min kompis. Idag är det mer tvärtom. Det är innebandyn som gör mig en tjänst – varje vecka.

Det är inte sporten i sig, även om jag älskar den. Det är allt runtomkring. Folket. Farten. Kaoset. Grepplindor. De små triumferna och de stora missarna. Och känslan när man lämnar hallen, röd i ansiktet och dyngsur av svett, men lite lättare i huvudet än när man kom.