Det är en av de där dagarna du aldrig glömmer. Du kommer till jobbet som vanligt, sätter dig vid skrivbordet, öppnar mejlen. Där ligger en kallelse till ett möte. Om en timme. Med HR. Du vet redan innan du går dit vad som väntar. Ändå slår det lika hårt ändå. “Vi tycker du gör ett bra jobb, men tyvärr måste vi tyvärr…”

Orden studsar mot väggarna medan du sitter där och nickar mekaniskt. Du ska få löneutfyllnad, omställningsstöd, hjälp med cv. Du hör vad de säger, men inget fastnar. Sen sitter du i bilen, eller på bussen hem, och verkligheten börjar sakta sjunka in. Vad gör man nu?

Första dagarna är overkliga. Du vaknar ändå vid sextiden, av gammal vana, och inser att du inte har någonstans att gå. Du fyller dagarna med att städa, fixa, göra sånt du skjutit upp. Men samtidigt mal oron. Pengarna. Hur länge räcker de? Vad händer om det dröjer?

Det är då du börjar förstå värdet av det där medlemskapet du betalat för i alla år utan att tänka. A-kassan. Den där avgiften som känts som en onödig utgift månad efter månad, som du ibland funderat på att säga upp. Nu är den din räddning. Din livlina.

Första samtalet till a-kassan eller facket ST är pirrigt. Du vet inte riktigt vad du ska säga, vad du har rätt till, hur länge du måste vänta. Men personen i andra änden är lugn, pedagogisk, hjälpsam. De förklarar steg för steg. Ansökan, karens, ersättningsnivå. Du får en plan, en tidslinje, något att hålla fast i.

Ersättningen är inte hög. Det är du medveten om. Men den finns där, varje månad, som en grundtrygghet. Den gör att du kan fortsätta betala hyran, köpa mat, leva. Utan den hade du varit tvungen att ta första bästa jobb, oavsett vad, bara för att överleva. Nu kan du vara lite mer selektiv, lite mer strategisk.

Men a-kassan är bara en del. Facket är den andra, minst lika viktiga. De erbjuder inte bara pengar, utan kunskap, vägledning, kontakter. De har kurser i hur man skriver cv, hur man söker jobb, hur man nätverkar. De har karriärrådgivare som kan titta på din profil och peka på möjligheter du själv inte sett.

Genom facket får du också tillgång till omställningsstöd. Pengar för utbildning, för att vidareutvecklas, för att byta bana om det behövs. Du kanske alltid velat läsa något, skaffa dig en ny kompetens, byta yrke helt. Nu har du chansen, med ekonomisk hjälp och strukturerat stöd.

Och så är det gemenskapen. Facket ordnar träffar för arbetssökande, där du kan träffa andra i samma situation. Det är inte bara socialt, det är strategiskt. Du får tips om lediga jobb, om arbetsgivare som söker, om branscher som växer. Du bygger ett nätverk som kan vara avgörande när nästa möjlighet dyker upp.

Tiden mellan jobben är märklig. Den är fylld av både frihet och oro, möjligheter och osäkerhet. Utan a-kassa och fack hade den varit outhärdlig. Med dem blir den hanterbar, ibland till och med meningsfull. Du hinner fundera över vad du verkligen vill, vad du är bra på, vad nästa steg borde vara.

När du till slut får det där jobbet, när du skriver på ett nytt anställningsavtal och kan lämna arbetsförmedlingen bakom dig, då tänker du tillbaka på tiden som varit. På alla samtal, alla ansökningar, alla nervösa intervjuer. På a-kassan som betalade hyran varje månad. På facket som stöttade och vägledde.

Och du lovar dig själv en sak. Du ska aldrig mer ifrågasätta den där avgiften. Aldrig mer fundera på om det är värt det. För nu vet du. När det verkligen gällde, när du var som mest sårbar, då fanns de där. Då gjorde de skillnad.